VANDRAR FRAM

Stegen ekar mot gruset så grått.

En ensam skugga mot nattens blått.

Vägarna kallar men ingen vet.

Vart vandraren bär sin hemlighet.

 

Han söker en plats, där han kan va fri.

En värld utan murar där hjärtat får bli.

Ingen karta i handen, inget mål att nå.

bara stegen som leder dit han måste gå.

 

För när han vandrar fram.

Som ingen annan kan.

Han gick genom skuggor, genom natt och regn.

Med en ensam själ, som sökte sin refräng.

 

Fri som fågeln, stark som ett hav.

Mitt hjärta slår, för allt som jag har kvar.

Fri som en våg, fast som ett berg.

Livet är mitt, jag följer min färg.

 

En ensam figur vid horisonten går.

Med ryggsäck så tung, med ett hjärta som slår.

Steg efter steg på en stig utan slut.

En resa mot något, en inre minut.

 

Det var inte långt bort, det var nära här.

Han fann lycka, genom att bara vara där.

Han vandrar igen, inga spår finns kvar.

Genom natt och dag, där han söker svar.

 

För när han vandrar fram.

Som ingen annan kan.

Han gick genom skuggor, genom natt och regn.

Med en ensam själ, som sökte sin refräng.

 

Fri som fågeln, stark som ett hav.

Mitt hjärta slår, för allt som jag har kvar.

Fri som en våg, fast som ett berg.

Livet är mitt, jag följer min färg.

 

Han sökte lyckan, han sökte ro.

Ett ställe där själen fick vila och bo.

Han mötte bergen, han mötte stormar.

Kände hur livet slog i olika former.

 

Så fann han till slut att vägen han gått.

Var livet självt som i stillhet förstått.

Att lyckan inte är ett mål eller hem.

Utan stegen vi tar, om och om igen.

 

För när han vandrar fram.

Som ingen annan kan.

Han gick genom skuggor, genom natt och regn.

Med en ensam själ, som sökte sin refräng.

 

Fri som fågeln, stark som ett hav.

Mitt hjärta slår, för allt som jag har kvar.

Fri som en våg, fast som ett berg.

Livet är mitt, jag följer min färg.